Modern tid II: Globala processer & minoriteter

Migration har alltid varit en del av mänsklighetens historia, men under 1900-talet ökade den kraftigt. Människor flyttade av ekonomiska skäl, till exempel för att söka arbete eller undkomma fattigdom. Andra tvingades fly undan krig, förtryck eller politisk förföljelse. Migrationen förändrade befolkningssammansättningen i många länder och skapade nya möten mellan kulturer, men den ledde också till spänningar och konflikter i mottagarländerna.

Kolonialismen byggde på en stor maktobalans. Europeiska länder hade under flera hundra år lagt under sig stora delar av Afrika, Asien och Amerika. De koloniserade folken förlorade rätten att styra sig själva, och deras naturresurser och arbetskraft utnyttjades för att gynna kolonialmakterna. Denna orättvisa lade grunden för de frigörelserörelser som växte fram under 1900-talet.

Efter andra världskriget tog avkoloniseringen fart på allvar. Koloniserade folk krävde självständighet, ibland genom fredliga påtryckningar och ibland genom väpnad kamp. Indien blev självständigt 1947. Under 1960-talet, som ibland kallas "Afrikas år", blev en lång rad afrikanska länder självständiga. Processen var sällan enkel: gränser som kolonialmakterna dragit utan hänsyn till folkgrupper skapade nya konflikter, och flera länder fick svårt att bygga stabila stater efter frigörelsen.

Parallellt med detta växte insikten om att länderna behövde samarbeta för att undvika nya krig. Nationernas förbund bildades efter första världskriget men misslyckades med att stoppa en ny storkonflikt. Efter andra världskriget bildades i stället Förenta nationerna (FN) 1945, med målet att bevara fred, försvara mänskliga rättigheter och stödja utveckling i hela världen.

År 2000 erkände Sverige fem officiella nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Gemensamt för dessa grupper är att de har funnits i Sverige under mycket lång tid och att de har egna språk, kulturer och traditioner som skiljer sig från majoritetsbefolkningens. Erkännandet innebar bland annat starkare rättigheter till eget språk och kultur.

Samerna är Sveriges (och Nordens) urfolk, med en historia i norra Skandinavien som sträcker sig långt bakåt i tiden. Traditionella samiska näringar har varit renskötsel, jakt och fiske. Under 1800- och 1900-talen fördes en statlig politik som gick ut på att styra och begränsa det samiska folkets liv, ofta under täckmantel av att "skydda" en föreställd traditionell samisk livsstil.

Ett tydligt exempel är nomadskolorna. Barn till renskötande samer fick gå i särskilda, sämre utrustade skolor än övriga svenska barn, eftersom myndigheterna ansåg att samer "av naturen" skulle förbli nomader. Systemet avvecklades först 1962. Många samer utsattes också för tvångsförflyttningar, till exempel när renbetesmarker stängdes av gränsdragningar eller togs i anspråk för vattenkraftsutbyggnad. Det samiska språket förbjöds länge i skolundervisningen, vilket bidrog till att många samer förlorade kontakten med sitt eget språk.

Under de senaste decennierna har mycket förändrats. Sametinget, ett folkvalt samiskt parlament, inrättades 1993. Under 2020-talet har en sannings- och försoningskommission utrett den svenska statens övergrepp mot det samiska folket, för att synliggöra historien och bidra till upprättelse. Ändå lever konsekvenserna av den tidigare politiken kvar, bland annat i form av språkförluster och konflikter kring markanvändning.

Antisemitismen, fördomar och förföljelse riktade mot judar, har medeltida rötter i religiös förföljelse och myter, som exempelvis anklagelser om rituella mord. Under 1800-talet förändrades antisemitismen och fick en pseudovetenskaplig, "rasbiologisk" grund: judar beskrevs som en särskild och underlägsen "ras". Denna idé togs till en extrem och mördande spets av nazityskland, som mördade sex miljoner judar under Förintelsen.

Antiziganismen, fördomar och förföljelse riktade mot romer, har också djupa rötter i Sverige. Redan på 1500-talet fanns lagar som gjorde det svårt för romer att uppehålla sig i landet, och under lång tid nekades romer helt inresa till Sverige, en policy som inte upphörde förrän 1954. Romer har också utsatts för tvångssteriliseringar och illegal registrering, till exempel den så kallade Skåneregistern som uppdagades 2013, där polisen registrerat tusentals romer utan brottsmisstanke.

Även samer utsattes för rasistiska idéer som gavs en vetenskaplig fasad. Statens institut för rasbiologi i Uppsala, som grundades 1922, mätte skallar och klassificerade samer som en "lägre stående ras". Denna "rasvetenskap" användes för att motivera den assimileringspolitik som beskrivits ovan.

Förintelsen visar vad rasism och antisemitism kan leda till i sin mest extrema form. Historien om antisemitism, antiziganism och rasism mot samer visar tydliga mönster: fördomar som normaliseras och ges en falsk vetenskaplig grund kan få förödande konsekvenser. Dessa mönster är inte bara historia. Hatbrott, diskriminering och fördomar mot minoriteter förekommer även i dagens Sverige, vilket gör kunskap om historien och aktivt minnesarbete fortsatt viktiga.

Första världskriget (1914-1918) utlöstes av en kombination av allianssystem, imperialistisk rivalitet och nationalism, och fick enorma konsekvenser: miljontals döda, nya gränser och en känsla av att något liknande aldrig fick hända igen. Detta ledde till bildandet av Nationernas förbund, en tidig försök till internationellt samarbete för fred.

Andra världskriget (1939-1945) blev ännu mer förödande, med Förintelsen som dess mest fasansfulla kapitel. Kriget avslutades med grundandet av FN 1945, en organisation avsedd att lyckas där Nationernas förbund misslyckats, genom bredare medlemskap och starkare befogenheter.

Efter andra världskriget delades världen upp i två maktblock under kalla kriget: USA och dess allierade på ena sidan, Sovjetunionen och dess allierade på den andra. Kriget utkämpades sällan direkt mellan stormakterna utan genom kapprustning och konflikter i andra länder. Kalla kriget tog slut i samband med Sovjetunionens upplösning 1989-1991.

Samtidigt pågick avkoloniseringen i Asien och Afrika, ofta påverkad av kalla krigets maktkamp. Indien och Pakistan blev självständiga 1947. Ghana blev 1957 det första självständiga landet i Afrika söder om Sahara, och följdes av en våg av nya självständiga stater under 1960-talet.

Klass

Klass spelar stor roll för vilka som tvingas migrera, vilka som drar nytta av kolonialism och vilka som drabbas hårdast av folkmord och konflikter. Det är oftast fattiga och lågutbildade som tvingas fly av ekonomiska eller politiska skäl, medan mer resursstarka grupper i högre grad kan välja om och när de flyttar. I kolonierna utgjordes den styrande överklassen ofta av européer, medan den lokala befolkningen, oavsett tidigare social status, hamnade längst ner i den koloniala hierarkin. I krig och folkmord är det ofta de fattigaste och mest marginaliserade grupperna som saknar resurser att fly eller skydda sig.

Kvinnor

Kvinnor har ofta drabbats dubbelt hårt av konflikter, kolonialism och minoritetsförtryck, både som del av en utsatt grupp och på grund av sitt kön. Sexuellt våld har använts som ett vapen i krig och koloniala sammanhang, och kvinnor har ofta tvingats till hårt obetalt eller lågt betalt arbete. Samtidigt har kvinnor spelat en central roll i motstånds- och frigörelserörelser, som ledare, organisatörer och aktivister i kampen mot kolonialism och förtryck.

Utomeuropeiskt

Berättelsen om avkoloniseringen ser annorlunda ut om man utgår från frigörelserörelsernas eget perspektiv, i stället för att bara se den som ett resultat av europeisk politik. Då blir de koloniserade folken aktiva historiska aktörer som själva kämpade fram sin frihet, inte passiva mottagare av västerländska beslut. Kinas 1900-talshistoria, med revolutionen 1911, inbördeskriget och det kommunistiska maktövertagandet 1949, är ett tydligt exempel på ett land som formade sin egen historia utifrån inre motsättningar och drivkrafter, snarare än enbart som en reaktion på västerländskt inflytande.